”Fort men fel” brukar man säga. Stämmer det när det gäller pandemistöden? Inte nödvändigtvis.
Om vi bortser från förhållandet att flera stöd införts väl sent så har det, när det gäller korttids- och omställningsstödet, varit en konflikt mellan att snabbt administrera stöden och få ut pengar å ena sidan och å andra sidan få dem tydliga och förutsebara med avsett innehåll. Därtill ska stöden inte kunna missbrukas. Stöden utgör med sina volymer ett juridiskt experiment av hittills inte skådat slag.
Ett krav för att det skulle gå snabbt var att ansökan med underlag skulle kunna lämnas helt digitalt. Likaså att besluten fattas digitalt. Kontrollen sker däremot med mänsklig hand, i efterhand. Men vad händer när verkligheten inte alltid låter sig beskrivas binärt i ettor och nollor? När den är mer komplicerad än så, eller till och med föränderlig? När människor som söker inte är lika, inte kan programmeras som robotar?
Resultatet ser vi nu. Och jag är inte säker på att detta är kritik. När det gäller det första korttidsstödet så har det utgått till drygt 73 000 företag. Drygt 7 300 ansökningar har överklagats. Det är alltså ”strul” i någon form i tio procent av ansökningarna. I det ligger en tickande rättssäkerhetsbomb! Många företag får inte stöd de räknat med, andra får dem indragna eller väntar alltjämt på perrongen. Det saknas nu folk att handlägga, men inte att kontrollera.
Nästa utmaning är det materiella innehållet i stöden, rättvisan. Regler där underlag inte kan lämnas digitalt har fått stryka på foten. Beslut måste alltså kunna fattas digitalt. Då fungerar det inte med förklaringar som en människa normalt tar ställning till rimligheten i.
Hur tolkar vi regler och driver processer i en sådan ny juridisk miljö? Välkommen du nya sköna verklighet!
Hans Peter Larsson, Auktoriserad Skatterådgivare FAR