En gymnasielärare som är schemalagd att äta lunch med eleverna ska förmånsbeskattas för lunchen. Det anser Skatterättsnämnden. Nämnden var dock skiljaktig och beslutet har överklagats.
En gymnasielärare har vänt sig till Skatterättsnämnden för att få besked om förmånsbeskattning. Bakgrunden är att skolan där läraren arbetar överväger att förändra arbetsvillkoren för lärarna så att dessa enligt schema måste äta lunch med eleverna vid några tillfällen per vecka. För den aktuelle läraren handlar det om totalt 60 minuters tillsyn på två tillfällen per vecka. Måltiden ingår i arbetstiden och är kostnadsfri. Genom sin närvaro ska läraren främja en lugn situation i matsalen, vara en förebild och förebygga oordning.
När det gäller personal vid grundskola, förskola, daghem och fritidshem är måltiden för personalen skattefri om läraren, eller annan personal, har tillsynsskyldighet eller motsvarande ansvar för barn under måltiderna. Men skattefriheten omfattar enligt Skatteverket inte lärare på gymnasieskolan. Därför vill läraren i det aktuella fallet veta om fri lunch för honom är en förmån eller om det föreligger undantag från skatteplikt. Om förmånen inte är undantagen från skatteplikt vill läraren ha besked om det föreligger synnerliga skäl för justering av förmånsvärdet. Läraren anser att tolkningen och tillämpningen bör vara densamma för honom som gymnasielärare som för grundskolelärare.
Skatteverket framhåller dock att den skattefria kosten för lärare baserar sig på sedan länge tillämpad praxis, och ser ingen anledning att utvidga praxisen att även omfatta gymnasielärare. På gymnasiet ställs inte samma krav på tillsyn som inom grundskolan menar myndigheten.
Skatterättsnämnden konstaterar att fri eller subventionerad lunch är en besparing av levnadskostnader och därmed utgör en sådan förmån som avses i 11 kap. 1§ första stycket i inkomstskattelagen. Nämnden skriver vidare att: ”Även om A:s närvaro antas ha en lugnande inverkan på måltidssituationen medför inte detta eller övriga omständigheter att hans måltid väsentligen förlorar sitt värde av vila och rekreation. Det föreligger därför inte skäl enligt 61 kap. 18 § IL att justera förmånsvärdet till noll kronor.”
Skatterättsnämnden var dock inte enig utan tre av ledamöterna hade uppfattningen att det finns synnerliga skäl att justera förmånsvärdet. Skillnaderna mellan högstadie- och gymnasieelever är i sammanhanget obetydligt och därför ska justering ske i samma utsträckning som om han hade varit lärare i grundskolan, anser de skiljaktiga ledamöterna.
Skatterättsnämndens förhandsbesked har överklagats.
Charlotta Marténg
Texten publiceras i samarbete med tidningen Resultat